min historia

     det var natten mellan den 16 och 17 april. det var vår. blommorna blommade fint. det var natt. natten var svart. där satt jag i en buss påväg till landskrona tillsammans med de jag älskar. jag pratade om att jag tyckte att vi skulle stanna i landskrona och se sirius på söndagen, dels skulle det vara kul, dels ville jag komma hem sent så att jag hade en bra anledning till att få stanna hemma från skolan på måndagen. det jag inte visste när jag satt där och pratade om att jag inte ville till skolan på måndagen var att jag skulle få slippa skolan pga en annan anledning och det som skulle hända skulle komma och förändra mitt liv, hur mycket, det vet jag inte än, och kommer inte få göra det på länge länge.
     det var den 18 april. jag hade satt på mej min tröja, min tröja nr 13, med gusk-märket på bröstet. jag hade ställt upp mej på planen, matchen skulle snart börja, jag var vänsterback som vanligt. vi vann matchen med 7-1. jag gjorde en okej match. det blåste mycket, men solen stog högt upp på himlen. frida n stog i mål och gjorde sin första match i gusktröjan. det var ett litet omklädningsrum. efter matchen och jag hade duschat, var påväg till bussen och en från moståndarlaget stoppade mej och säger att vi var ett väldigt bra lag och var imponerad av hur vi spelade. det jag inte visste då var att detta skulle bli min sista match på mycket länge och att dagen efter skulle förändra mitt liv, hur mycket, det vet jag inte än, och kommer inte få göra det på länge länge.
     det var den 19 april. jag hade åter tagit på mig min tröja, min tröja nr 13 med gusk-märket på bröstet. vi hade lagfotografering. vi var många, både gusk och gamlis. det var kallt, det blåste och det enda som syntes på himlen var vita kalla moln. jag minns våran dåvarande tränare aldrins solbrillor, ingen förstod varför han skulle ha de på sig, och så var de fula! det jag inte visste då var att det som hände bara ca timmen efter skulle förändra mitt liv, hur mycket, det vet jag inte än och kommer inte få göra det på länge länge.
     och så då, klockan var lite efter tolv. snart var träningen slut, snart var detta träningsläger slut. snart skulle jag åter sätta mej i bussen med de jag älskar. men en träning är inte slut förrens den är slut. och det visste jag. men det jag inte visste var att det som hände 5 minuter innan träningens slutsignal gått skulle förändra mitt liv, hur mycket, det vet jag inte än och kommer inte få göra på länge länge.
     då. det var 5 minuter kvar. jag såg bollen. anna såg också bollen. både ville vi först fram. båda ville vi vinna närkampen. båda gick vi in lika hårt. men det som inte hände båda var att jag skadade mej. på något konstigt sätt fick jag annas knä på mitt. jag föll ihop. jag skrek. jag hade förjävla ont. tårarna bara rann. det enda jag såg framför mej när jag låg där på konstgräset var hur illa det kan gå när det handlar om knän. när jag kollar upp så står de jag älskar runt omkring mej. jag får ligga i helenas knä. petra lindar mitt knä. någon håller min hand. någon torkar mina tårar. några står lite längre bort och pratar om det kanske är korsbandet, menisken eller bara en enkel skada. samtidigt står någon och ringer ambulansen. jag skriker. mina tankar känndes ondare än själva smärtan. jag minns den där stunden klarar än himlens blå klara färg en vacker sommardag. det kom aldrig en ambulans, det fanns bara en i landskrona och den var upptagen. de jag älskar lyfter upp mig på en bänk och bär mig bort till spelarbussen. min tränare ringer mina föräldrar, jag pratar också, fast jag gråter bara, får inte ut några ord. de lyfter upp mig i bussen. i bussen finns bara jag busschaffisen bosse, lagledare mårten, frida w och malin t de andra stannar kvar och duschar. jag ligger i mittgången i frida ws knä, malin t masserar mina svettiga fötter. vi kommer fram till helsingborg. två vältränade män kommer in för att försöka bära ut mej. de lyckas tillslut. de sätter mej i en rullstol och frågar en massa frågor. jag kommer in på sjukhuset. jag får lägga mej i en säng. jag får massa verktabletter och nånting som de sprutar in i magen. malin t lägger en kommentar när hon masserar min fot som får mig att skratta för första gången sen allt hände. den handlar om att det var tur att jag inte hade en lika ful tå som hon hade, då vi brukar skämta om hennes stortå. personalen har problem att hitta mej på datorn, finns jag ens? tillslut hittar de mej. jag får ta röntgenbilder. men som de redan listat ut är inget ben av. jag får mer verktabletter. tillslut fick jag åka därifrån, de körde mej i rullstol till bussen. sen fick jag kryckor att hoppa på. hoppar upp i bussen, de jag älskar kramar mej och det där. jag ska sitta längst bak för att ha så mycket utrymme som möjligt. när jag är påväg i gången sitter anna på ett säte, hon gråter precis som jag. jag kramar henne och försöker säga att det lika gärna kunnat vara tvärt om. jag sätter mej längst bak. bussen åker iväg. efter någon timme tar jag alla mina verktabletter. de var starka. lite väl starka för mej. för ett tag senare ber jag om en kräkpåse. det går ett tag. och jag spyr. vi stannar ett tag senare för att stanna på en mack för att kissa och sträcka på benen. några hjälper mej till toan. jag tar ut mina linser jag har i ögonen. jag går på toa. sen åker vi vidare. men denna gången sitter jag längst fram i hopp om att jag inte ska må lika dåligt då. efter ytterligare några timmar stannar vi igen, denna gången i stavsjö. denna gången för att äta. jag åt en sallad med räkor och advokado, jag klarade inte att äta nått annat. vi åker vidare. frida n som bara veckan innan har skrivit på för oss, ställer sig upp, tar mikrofonen, sätter på sig en peruk. och börjar härma aldrin våran tränare som är från sydamerika. alla börjar skratta. frida var helt klockren! frida n som är helt underbar, frida n som alltid hjälper än med allt från litet till stort, frida n som man alltid känner sig trygg vid. någon timme senare ska jag ta mina tabletter igen. och återigen så händer det. jag spyr. elin l är någon slags av skjutsköterska och tar hand om mej. jag gråter igen. jag ville inte vara med om detta. mörkret kommer utanför bussfönstrerna. tillslut är vi framme kl är snart 12. min pappa är och möter mig vid scandic. han skjutsar hem mig.
     det är den 11 oktober och jag har varit osäker på om jag ska lägga upp detta inlägg eller inte, då det är min historia som har betytt och betyder mycket för mej. men jag ville visa hur dessa dagar såg ut från mina ögon. och jag kommer snart skriva om hur tiden var efter den 19 spril. men nu räcker detta än sålänge.

Kommentarer
Postat av: SHIRIN

<3

2009-10-12 @ 08:38:28
URL: http://jhnemark.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0